Han hade tagit en liten,
skranglig landsortsbuss från Vovilon. Bussen var väl från det tidiga av 40-talet
ock saknade allt utom smuts. Det var den å andra sidan rikt utrustad med i alla
former som smuts kan existera i. Plus 13 former till. Jämte honom satt Bror
Colin. Ja inte Anders-Lennarts bror utan Betongtuggaren Bror Colin.
Betongtuggarna är en av de mest otroliga insektsarter som någonsin studsat runt
på denna planet. Av människan en helt okänd insektsart, men ändå väldigt välkänd
ock ökänd. Välkänd på sin föda. Eller rättare välkänd på de rester som blir kvar
efter en måltid. Betongexperter över, ock under, hela världen förundras ock
känner en väldig frustration över hur betongen på pelare & hus bara helt
plötsligt börja vittra sönder utan någon som helst ursäkt. Detta sätt som
betongen vittrar sönder på är en trots mot naturlagarna. Iockförsig är detta
ingen ovanlig företeelse eller benämning på betongtuggarna. De struntar trotsigt
i naturlagarna, likt ett barn som trotsigt vägrar öppna munnen vid åsynen av
spenatglass. Betongtuggarna är små, små grå varelser som närmast är besläktade
med minisvartmyrorna. De myror som gjort sig kända bland människor i allmänhet
för att trotsa alla upptänkliga myrmedel i jakt på föda. Den föda som för det
mesta finns i skåp ock lådor i människornas kök. Dessa små gynnare,
betongtuggarna alltså, kan leva lika bra på land som i vatten. De är nämligen
utrustade med små små syreupptagningshål över hela kroppen. Detta gör att finns
det syre kan de tillgodogöra sig den. Oavsett vad som är bundet till syret,
eller var det finns bundet. Alltså en enkel trots mot naturens
lagar.
Eftersom
varken Anders-Lennart eller Bror Colin hade något bestämt mål så bestämde de sig
för att ta sällskap en bit på den långa vägen som kallas livet. Så efter ett bra
antal tvättbrädesmil hoppade de av i en liten stillsam håla. Hade det varit i
ett medeltida Sverige skulle hålan högst ha fått kallas köping. I denna hålas
enda, men väldigt inbjudande & mysiga, café intog de en bastant måltid
bestående av megamackor + hyperstarkt kaffe. Sen satt de bara där ock
filosoferade, samt väntade på att kvällen skulle göra dem sällskap i den lilla
hålan, så att de skulle fä en ursäkt att resa sig från de mycket bekväma
stolarna...
Life goes on...
© Mr Z