Den Natten
 

Han hade kommit in i hennes värld, likt den tidiga morgonsolen då den förnöjt speglar sig i det blanka, vindstilla ljusblå havet. Men på samma gång hade han tagit henne likt en tromb som tar med sig allt i en enda dånande vindpust. Han hade tagit hennes hjärta, hennes själ, hennes förnuft. Allt hade han tagit genom ett enda bländande ögonkast med några stänk av ett gudomligt ock förföriskt leende.
Han hade kommit till henne på kvällen. När hon öppnat dörren såg hon bara en röd, röd ros som ännu inte slagit ut. Sen hade Han, likt som genom ett trollslag, hoppat fram från sitt gömställe. Han kysste henne länge, ock hon trodde nästan hon skulle svimma. Om det var av lycka, eller om det var av hans starka sensuella parfym, det visste hon inte.
De åt den mest välsmakande maten, drack det fylligaste av alla vin. Kristallglasen tindrade av de 2 liljeholms ljusens fladdrande lågor. De var mycket lyckliga ock glada. De ville att denna stund skulle bestå för evigt.

---

Men just denna kväll var ödet på offensiv. Just denna kväll förde den man hon en gång älskar så, att hon låtit honom slå henne grön ock blå, sina steg till hennes lya. När så dörrklockan ringde, kände hon långt inne i sin själ, att nu var idyllens blad färdigskrivet.
Mannen slog i stridens hetta en vinflaska i huvudet på Honom. Han föll ihop på golvet. Mannen försvann likt en sårad hund som vet att slaget är förlorat. Hon bröt ihop över Hans livlösa kropp.
Om idyllen bara fått bestå en minut till eller två. Detta var den enda tanke som malde i hennes huvud denna mörka, hemska natten. Men förr eller senare har allting ett slut.

Morgonen därpå slog rosen ut...

Inspirerad av: