En kall, stormig dag i slutet av oktober föddes en riktigt urusel novemberdag mitt ute på Nordsjön. Den drog omkring runt jorden för att finna en bra plats att leva sitt liv på. I mitten av april året därpå fann den så den rätta platsen. Tidigt på morgonen slog den till över en enslig ock vindpinad plats på Skotska höglandet. Just där, denna dag, vid foten av Ben Macdhui mot ån Spey till, födde en ung kvinna, som tillhörde den fattiga men sega, tappra ock väldigt långlivade klanen McEn, en son som fick namnet Duncan. Vid mycket tidig ålder fick han vara med ock hjälpa till på gården. Faktiskt redan första dagen av sin levnad, då han fick fungera som tyngd när hans fader plogade den steniga ock ½frusna marken. Han gjorde sitt jobb mycket bra. Fadern, om man talade med honom flera år efter denna första dagen i Duncans liv, konstaterade stolt att han minsann redan denna dag hade insett att Duncan var född att bli en hjälte.

När många mygg blivit svalornas föda ock tiden sprungit ett bra stycke från novemberdagens födelse hade Duncan blivit en stor ock stolt man. Han hade styrka i arm, mod i barm ock hästkött i tarm. Han kysste sin mor farväl. Gav sin far ett fast handslag ock drog åstad från det Skotska höglandet till det vindpinade ock ännu fattigare Irland för att finna meningen med livet, äventyr men framför allt kärleken någon annanstans än på höglandet där kvinnorna var för grå för honom, han som ville ha något utöver det vanliga både till utseende, sätt & lynne. Något vackert, exotiskt ock eldigt. Hon skulle vara en utmaning för honom, samtidigt som hon skulle göra så att alla de andra, som inte var födda till hjältar, blev avundsjuka på honom.
Så kom det sig att han på sin resa en sen kväll stannade till i den lilla byn Cappamore ungefär 2 mil öster om Limerick som varit en stolt stad sedan det 13:de århundradet, där den vilade tryggt inte alltför långt från Irlands längst å Shannon, på vilken Duncan faktiskt tagit sig just till Limerick. Där i Cappamore gick han in i värdshuset Glada Geten som oxå inhyste byns största, ock därmed oxå populäraste, pub. Just denna kväll var byns historiekväll då byborna berättade historier, sagor & fantastiska bravader för varandra. Denna kväll höll en gammal gubbe på minst 80 år på att berätta en urgammal folksaga som förts till Irland från England, som i sin tur förts dit av romare i början av 1:a årtusendet, då enligt vår tidräkning räknat. Som tur var kom Duncan in i puben just när gubben skulle starta sin berättelse, så Duncan fick höra hela den märkliga sagan. Det som Duncan McEn denna kväll fick höra skulle förändra resten av hans liv. Gubben började lågmält med en hes, men klar, stämma som genast invaggade åhörarna i en drömliknande värld...

Men så, dagen efter Zsuzannes 25års dag, fick hon nog. Här satt hon, den vackraste just nu levande prinsessan med ett skönhetsrykte som sträckte sig över hela den då kända världen, ett slott som var fyllt med guld & ädla stenar ock ett kungarike att ärva som sträckte sig över öknar, djungler, berg, hav ock dalar men utan en man att älska ock dansa de 1000 slöjornas dans, med bara 100 slöjor, för. Hon skulle minsann inte bli världens vackraste nucka p g a en liten, mycket irriterande ock ännu mera enfaldig Pashur! Dagen gick som vilken annan dag som helst, med ett otal avvisningar av Pashur. Så kom kvällen då alla förberedde sig för en skön natts sömn. Alla utom Zsuzanne, som förberedde sig på en lång vandring genom skogar ock dalar, över berg ock skummande forsar som till slut skulle föra henne till en viss vis man hon en gång i sina tidiga barnaår hört talas om då en ung äventyrare skulle på en strapatsrik resa åt hennes far, konungen, för att föra hem ett skepp som blivit beslagtagit av ett gäng grymma schweiziska pirater i Kaspiska havet. När så kvällen övergått till tidig natt tog sig Zsuzanne förklädd ock osedd ut ur slottet ock staden in i den mörka tysta skogen. Hon vandrade hela natten så att hennes beskyddare, vilket troligen innebar ett drev av brunstiga ungherrar förda av Pashur, inte skulle hinna ifatt henne. När gryningen kom somnade hon utmattad under en gran inte allt för långt från en liten gård som födde upp hästar. Där köpte hon sig en ståtlig svart springare på eftermiddagen ock drog vidare efter en bastant arbetarmiddag som hästens uppfödare tvingade i henne därför att hon minsann såg ut som en 2årig björk. Hull skulle det vara. Så där kunde man inte se ut. Då skulle hon aldrig kunna bli någon bra bondmora. Vilket hon iockförsig aldrig skulle bli, men det höll hon klokt inne med ock åt snällt upp det hon blev tilldelad.
Hennes plan fungerade. Hennes ”beskyddare” hann inte ifatt henne. När hon en vecka senare kom fram till början av de outforskade bergen kände hon sig säker ock helt övertygad om att beskyddarna för länge sedan återvänt hem. De var brunstiga ock uthålliga men bara när det gällde deras outtröttliga friande till henne ock alla andra av feminint kön som Gud skapat så att de någotsånär liknade just det.
Hon hittade ett litet värdshus, i en by som levde på att odla vindruvor på bergssluttningarna kring byn. Hon bytte sin häst mot en tam bergsget ock torkat kött, några säckar havre samt 4 vinsäckar med helt nypressat vin.  Många nyfikna undrade vad hon, en lite fattig jänta, skulle göra i de outforskade bergen. Hon svarade dem alla att hennes mor led av ständig klåda ock att hon nu skulle upp i bergen för att leta efter edelweiss. Med denna kunde hon sedan göra en salva som lindrade hennes mors klåda. Eftersom hennes far stupat i en strid för sin konung, ock hon inte hade några bröder, var hon tvungen att göra denna resa själv.
Trots att geten bar på all packning gick det betydligt fortare för den än för Zsuzanne att ta sig upp för den steniga bergssidan. Å andra sidan fick den ju många fler gräsraster när den skulle vänta in Zsuzanne, vilket den inte alls var lessen för. Efter mycken stigning, få plana ytor ock inga nedförslut gick de över ännu en bergskam. Men här var det annorlunda. Istället för att mötas av en kort platå ock ännu en stigning möttes deras ögon av en underbar syn. Ett 50-tal meter nedanför dem låg en liten bergsjö med kristallklart kallt vatten ock gröna frodiga grässträder runt om där små bergshästar tillsammans med vilda bergsgetter betade. Det var helt enkelt en liten avskärmad idyll vilken tedde sig som rena paradiset i Zsuzannes ögon. Här slog hon läger ock vilade ut sig i en vecka. Hennes get kom mycket bra överens med de vilda getterna, vilka tog med sig hennes get på små dagsutflykter. Hon tyckte den verkade väldigt lycklig när den något sliten kom tillbaka till sjön om kvällarna. Här skulle hon kunna tillbringa resten av sitt liv. Underbar natur, bördig mark, snälla småhästar ock en snäll lycklig get som inte friade till henne någon gång överhuvudtaget ock framförallt ingen Pashur. Men hennes far konungen skulle dö av saknad ock ingen skulle ta över efter honom ock styra landet, så när veckan hade gått till ända tog hennes förnuft ändå befälet över lugnet ock det fridfulla bergslivet ock hon fortsatte sitt sökande.
Då hon inte längre visste vart hon skulle gå lät hon geten bestämma vägen. Mycket bestämt gick han följd av de vilda getterna rakt åt väster. Hon förundrades över hur bestämd den verkade. Började hon vika av åt ett annat håll vände den sig om ock bräkte ilsket tills hon började följa den igen. Det var precis som om den visste vart de skulle. Efter tre dagar nådde de fram till en grottöppning som låg lite vid sidan av stigen. Geten gick in i grottan ock kom ut med en kraftig pinne i munnen. Den la pinnen framför Zsuzanne ock ställde sig sedan i grottöppningen ock bräkte samtidigt som den lade huvudet en aning på sned ock tittade med sina mörka ögon bedjande på henne. När hon tittade närmare på pinnen såg hon att den var sotig. Geten hade inte givit henne en vanlig pinne utan en fackla. Märkligt. Men detta gjorde att hon gav med sig ännu en gång ock följde geten in i grottan efter det att hon tänt facklan. Inne i grottan var det fuktigt, mörkt & kallt. Zsuzanne huttrade. Kölden tog sig genom kläder, genom huden in till bara benen kändes det som. Zsuzanne kände en stor olust. Kanske på grund av det kompakta mörkret. Kanske på grund av den unkna luften som fanns inne i grottan. Efter ett evigt trampande, halkande, snavande ock ett otal skrapsår på händer, armar ock ben mot det fuktiga berget, bräkte helt plötsligt geten, där den stannat ock blockerade vägen, ett par meter framför Zsuzanne. Den stod i något som liknade ett valv. Bakom valvet öppnade sig ett enormt rum. Rummets tak befann sig minst 15 meter ovanför den minimala stig som tappert klängt sig fast vid rummets västra vägg. Zsuzanne konstaterade snabbt & tacksamt att stigen utgick från det valv där hon ock geten stod. I annat fall kunde hela expeditionen att fortsätta bli en aning knepig. Stigen var det enda som kunde föra någon vidare på detta plan i grottrummet som Zsuzanne kunde upptäcka. Blott tanken på att titta nedåt gav svindel. När Zsuzanne ställde sig på stigens kant kunde hon inte uppfatta något golv i rummet, trots att ett konstigt grönblått ljus fyllde grottrummet, iockförsig väldigt svagt men bättre än hittills då hennes fackla bara sträckte sin ljuskägla endast 3 meter framför henne. Det tycktes henne som om rummet var utan botten. Ock utan slut, för hon kunde heller inte urskilja någon bortre vägg på grottrummet. Zsuzanne släckte facklan. Då hade hon ju facklan kvar längre då det mystiska grönblå ljuset som bara fanns där utan någon ljuskälla räckte gott ock väl för att ta sig fram på stigen. Trots att Zsuzanne inte var någon feg prinsessa lät hon bergsgeten gå närmast stupet så att hon fick hålla sig intill bergsväggen. Geten var ju trots allt skapad för att gå på sådana här stigar. Det var inte hon. Hade hon varit en fet prinsessa istället för den slanka Zsuzanne som hon ju var, hade nog inte ens geten velat på närmast kanten, men nu var den glad ock viftade tillockmed lite på sin lilla svans när de fortsatte traska vidare.
1,5 timme senare var det dax för mat. Deras magar hade nog stannat själva ock intagit föda, om inte matraststanken tagit över äventyrslystnadens ständiga drift framåt. De satte sig i en liten grottöppning som låg 4 decimeter ovanför stigen ock började mumsa i sig var sin jättesmörgås med tjockt lager mesost. De släckte sin törst med kristallklart bergsjövatten ock somnade strax in lutande mot var sin vägg i grottöppningen. Hur lång tid de sovit visste de inte, men de visste att de vaknade av ett starkt ljus från en karbidlampa, med sin speciella doft blandat med en frän stinkande doft från 4 stora, råbarkade, fula mäns svett som under år av eget liv i de otvättade kläderna börjat leva ett eget liv där svettens största nöje var att nästan kväva främlingar med olust i offrens hjärnors doftcentra. Vad männen ville förstod inte Zsuzanne, men att de skulle ta med sig geten ock Zsuzanne till någon näraliggande bostadsgrotta förstod hon av männens grymtningar ock viftande med händerna i stigens riktning. Hon lyckades oxå uppfatta ett grumligt Gå! efter ungefär 24:de gången som ledaren för männen väst ur sig detta med ett grumligt gurglande. Efter ett tag uppfattade Zsuzanne att männen börjat upptäcka att hon faktiskt var en kvinna, trots de stora pösiga yllekläderna hon bar, ock att hon inte bara var det. Hon var en oerhört vacker sådan oxå. Det märktes att männens puls ökade markant allt eftersom de gick. Ock det berodde inte på dålig kondition konstaterade Zsuzanne. I såna här lägen var det inte alls bra att vara oerhört vacker, konstaterade hon oxå. Skulle hon ock geten klara sig ur detta med livet, helskinnade ock förhoppningsvis med sin lilla matranson krävdes list. Stor list. Hennes hjärna började gå på högvarv. Hon hoppades att den inte skulle bli överhettad så det började ryka ur öronen på henne. Då slog det henne. Lösningen. Här i grottan borde antalet kvinnor vara färre än ena handens tumme, ock det kanske inte var så dåligt att vara oerhört vacker i en sådan här situation ändå när just de kom runt en liten stalagmit i stigen. Hon stannade. Genast var alla de 4 männen runt henne men nu var deras ögon något glansigare ock den brutala, hänsynslösa blicken hade ersatts av något djuriskt ock än mer skrämmande. Hennes underbara stämma ljöd klar, vilket hon själv var något förvånad över i detta nervösa ock avgörande ögonblick. Hon förklarade att hon förstod deras situation av ofrivillig celibat ock att de då uppträdde som de gjorde. Hon förklarade oxå att hon faktiskt var den oslagbart vackra prinsessan Zsuzanne, varvid männens puls steg ytterligare ett tiotal slag per sekund. Hon förklarade att hon minsann var villig att visa dem sina välformade bröst om de bara tog tre steg bakåt så att hon fick lite svängrum ock kunde göra det lite sensuellare, vilket männen genast gick med på. Nu tänkte de inte det minsta med hjärnorna längre, ty de tre stegen gjorde att de stod precis på kanten av stigen ut mot avgrunden. Deras uppmärksamhet var helt låst ungefär 1-1,5 decimeter nedanför Zsuzannes haka, så geten kunde långsamt smyga sig bort i mörkret. Förföriskt tog hon av sig sin ylletröja ock knäppte sakta upp blusen. Nu stirrade 8 mycket stora ögon på 2 nästan identiska, toppiga, fylliga ock oerhört välformade kvinnliga behag. Kort sagt, brösten, med tillhörande prinsessa, var ur en mans synvinkel Guds svar på hans böner om Kvinnan - alltså perfekta. I klyftan mellan de välformade tvillingtopparna hängde, i en guldkedja, en nyckel av renaste guld, som för övrigt gick till Zsuzannes brudkista, vilket gjorde den eggande synen ännu mer erotisk för de 4 nu flåsande männen. 2 blev så tagna att de tog ännu ett steg bakåt. Det var det näst sista de gjorde. Det sista var att skrika. I denna förvirring ock för de 2 andra männen mycket kluvna situation, uppmärksammade männen inte den galopperande geten som tycktes dyka upp från ingenstans. Den tryckte till den närmaste mannen snett bakåt. Detta gjorde att han i ett sista tafatt försök att rädda sig själv tog tag i den andre ock drog även med sig honom i fallet.
Zsuzanne kramade länge om geten ock när hon lyckades samla tankarna konstaterade hon nöjt att hon var dödligt vacker, varpå hon började skratta så att tårarna forsade.
Zsuzanne ock geten fortsatte sin färd genom grottrummet. I sitt nyvunna högmod tittade hon sig inte ordentligt för utan snubblade över en liten stalaktit. Hon skrapade upp den högra underarmen ock var på vippen att själv falla ner i avgrunden. Hon kom fram till att hon nog inte behövde bevisa fler sanningar, utan blev på nytt vaksam ock försiktig. Hon var ju bara en vacker prinsessa ock ingen bergsget.
Efter ett antal oräkneliga steg tyckte Zsuzanne att det började bli något ljusare. Allt längre som de gick blev det allt ljusare. Ock inte efter alltför lång stund såg de åter dagsljus. När de kom fram till grottöppningen slog en oerhört vacker syn emot dem. En lång, grön ock frodig dal låg nedanför dem. På bergsluttningen på andra sidan dalen var små terrasser uppodlade ock nästan mittemot dom rök det från en liten låda på en platå utanför en annan grottöppning. ”Dit går vi ock frågar om de som bor där vet något om en vis man kan tänkas hålla till i dessa trakter” tänkte Zsuzanne. De började sin färd ner mot dalen försiktigt då sluttningen var mycket brant. Försiktigheten hjälpte föga när hon trampade på ett av de långa byxbenen. Helt plötsligt var Zsuzanne mer lik en rullande boll än en skön prinsessa. Det hela slutade ett 100-tal meter nedanför när Zsuzanne rullade rakt in i en bastant 150-årig ek som inte brydde sig nämnvärt om hon var en boll, prinsessa eller något annat. Den bara ruskade lite lätt på sina grenar liksom för att skaka av sig det som väckt den ur sin sömn. Zsuzanne gjorde däremot ingenting då hon var helt avsvimmad. Geten sprang dit ock stångade lite lätt på Zsuzanne för att väcka liv i henne. När inte detta hjälpte började den bräka högljutt.
Zsuzanne visste inte hur lång tid hon varit avsvimmad, men uppenbarligen hade det varit en bra stund för hon vaknade inte upp i en grön dal utan i en rymlig & hemtrevligt inredd grotta. På höger sida satt geten ock tittade ängsligt på henne. På vänster sida satt en brunögd man med mycket långt skägg ock klädd i en slags kamelhårsmantel. Vid en första anblick såg han väldigt gammal ut. Men sen när de talats vid en stund kom Zsuzanne fram till att det måste vara skägget som gjorde att han såg så gammal ut. När han talade ock rörde sig gjorde han det som en man i 35års åldern. Han var mycket vänlig ock gav henne mat & dryck samt plåstrade om Zsuzanne tills såret i huvudet, som eken givit henne som hämnd för hennes brutala sätt att väcka den, var läkt. Hans namn var Harlad. Han, visade det sig efter några dagars samtal, var den vise man hon letade efter. Harlad levde av det vilt, den honung, de örter ock annan grönska som dalen gav honom. Då ock då fångade han fisk i en liten bergsjö i ena ändan av dalen. Fisken brukade han röka utanför grottan. Det var därifrån som röken kommit som Zsuzanne sett från andra sidan dalen.
Zsuzanne berättade om sitt lilla problem med alla jobbiga friare i allmänhet ock Pashur i synnerhet. Harald log lite vilket inte syntes på munnen p g a allt skägg, utan mer i ögonen. Han trodde att han skulle kunna lösa hennes problem. När hon frågade hur, berättade han om anledningen till att han överhuvudtaget befann sig där han gjorde.
Det hela började när han för 250 år sedan, då till en ålder av modiga 25 år, hade givit sig ut på ett äventyr tillsammans med 2 av sina bästa vänner. De skulle leta efter Salomos tron. De letade länge ock fann den. I den grav där kung Sheshonk I var begravd, nära Tanis i Egypten. Det var oxå Sheshonk I som hade fört den dit efter det att han tagit den från Salomos son Rehabeam i Jerusalem. Det hade varit en enorm prakt som slog emot dem när de fick se den enorma tronen. Hela tronen glänste av renaste guld. Under guldet fanns en stomme av elfenben. Framför tronen fanns en mycket bekväm fotpall. Upp till tronen ledde sex trappsteg, som på varje kant hade ett lejon. Lejon stod oxå på varje sida av armstöden på tronen. Alltsammans överdragit med finaste guld.
Nu var det som så att Salomo inte bara hade ägt denna enorma stol, han hade präglat den med sin vishet till den grad att man var tvungen att besvara en fråga, ock det helt korrekt, efter det att man satt sig i den, stolen alltså. Klarade man frågan blev man fri att gå hur man ville, men man var tvungen att ansvara för tronen ock ha den i sitt förvar tills näste vise man kom ock kunde besvara frågan. Det var oxå den tronansvarige som skulle ställa frågan till de äventyrare som skulle testa sin vishet eller dumdristighet, hur man nu ville se på det. Klarade man däremot inte frågan, vilket tyvärr väldigt många inte gjorde då de bara var dumma enkla stackare som föll för tronens enastående glans, dess prakt ock den bekvämlighet som tronen utstrålade ock bara skulle testa den ovetandes om den ”lag” som tronen stod under, kunde man inte komma loss. Man blev liksom förlamad tills man framfört ett korrekt svar. Detta medförde att de som inte var visa nog dog av svält ock utmattning efter bara ett fåtal dagar i denna praktfulla tron. Eller som Harlad brukade säga: ”Många är de som blivit till stoft i denna trons säte.” Som tronansvarig levde man oxå rätt så länge då det ju inte var det lättaste att hitta tronen, för att inte tala om den svårighet frågan utgjorde. Detta innebar i sin tur att man inte åldrades mer än 1 år på 25 vanliga år. Detta gav i sin tur Zsuzanne helt rätt när hon hade gissat Harlads ålder vilket medförde att Zsuzannes självförtroende började komma tillbaka till sin ursprungliga position ifrån vilken den fallit drastiskt när hon insåg vilken dumhet hon gjort när hon försökt stånga en 150-årig ek.
Harlad som aldrig varit den framfusige lät sina vänner gå före för att testa hur tronen var att sitta i. Tyvärr för vännerna som inte blev mycket äldre än 25 år ock för Harlad som miste sina 2 bästa vänner, klarade vännerna inte provet utan slutade sina dagar i sittande & förlamad ställning nere i en grav i Egypten. Harlad däremot klarade klurigheten ock övertog tronansvaret efter en gammal viking vid namnet Eruk som redan när han på sitt härjningståg kommit till graven i Egypten, varit en gammal man. Eruk var mycket lättad över att få lämna över ansvaret för tronen till en yngre vishet. Efter några veckors förklarande hur tronansvaret fungerade, skrönor från norden ock de många seglatserna över de många haven gick Eruk för att leta reda på Valhall ock syntes aldrig mera till.
Harlad ville minsann inte sitta några decennier i en konungagrav i Egypten som Eruk. Han hade därför påbörjat den mödosamma flytten av sig själv ock tronen. Till slut hade han funnit denna plats att bosätta sig på.
Zsuzanne var vis nog att inte sätta sig i tronen som stod i ett litet grottrum jämte Harlads boningsgrotta, men hon ville väldigt gärna höra klurigheten. Harlad förklarade då att ingen som inte satt i tronen någonsin skulle få höra klurigheten. För att bli tronansvarig var man ju tvungen att bevisa sin vishet snabbt rakt upp ock ner. Kom klurigheten ut kunde man ju gå ock klura tillsammans med sina vänner i åratal. Hur vis var man då när man tillsammans med 20 andra efter 50 år kläckte lösningen? Ock vem av dessa 20 skulle då bli tronansvarig? Detta var ett av de bud som den tronansvarige måste följa. Ingen av de tronansvariga hade vågat sig på att trotsa detta bud. Nej, bara tronen, den tronansvarige & den högmodige, som trodde sig besitta en nästan gudomlig vishet, i ett tillstängt rum skulle det vara om klurigheten skulle lämna den tronansvariges läppar, så Zsuzanne fick leva med att vara nyfiken eller testa hur det var att kanske inte leva alls efter några fruktansvärda dagar & nätter fången i den vackraste tronen som världen någonsin skådat. Zsuzanne hade ju redan valt. Ett val som innebar nyfikenhet.
När Zsuzanne återhämtat sig från fallet ock vilat ut efter resan föreslog Harlad att han ock tronen skulle följa med Zsuzanne till slottet, dels för att detta troligen skulle lösa problemet Pashur, dels för att Harlad kände att det var dax att röra på sig ock göra något annat än att tillbringa dagarna i en grotta. Han hämtade fram den heltäckta vagnen som han tillverkat för att kunna forsla tronen. Vagnen fungerade oxå som flotte om det nu råkade lägga sig en sjö eller ett vattendrag mitt ivägen på den utstakade resvägen. När de lyckats baxa upp tronen på vagnen visslade Harlad på sina 6 åsnor som skulle dra vagnen.
Det var en märklig procession som drog fram genom dalen. Först en glad liten tam bergsget, sedan en stor svart låda på hjul dragen av 6 åsnor förd av en luffare med långt skägg som jämte sig hade en mycket vacker prinsessa.
Långa varma dagar, kalla nätter då endast en eld var vaken, fortskred utan att processionen la så mycket märke till det, samt ett oräkneligt antal svåra bergspass, så nådde de fram till Zsuzannes hemstad. Väl framme vid slottet kom kungen utrusande med armarna utsträckta ock grät av glädje, då han trott att han förlorat Zsuzanne för alltid. Han ställde till med en jättevälkomstfest dit alla i hela staden var bjudna. Det var t o m en större, roligare ock festligare tillställning än den som varit då kungen fyllde 50 år. Gladast av alla på festen var Zsuzanne då Pashur var bortrest ock därför inte var där ock ville ha första, sista ock alla danser där emellan med henne. Istället fick Harlad första ock sista danserna. Han gjorde ett starkt intryck på alla deltagarna, främst då den kvinnliga delen av deltagarna. Detta då han rakat av sig skägget ock klätts i en kunglig skrud som han fått av Tattenai, Zsuzannes far. Skruden gjorde honom otroligt stilig ock vacker.
Det dröjde inte många dagar innan Pashur, som hört att Zsuzanne återvänt följd av en annan man, kom instormande på slottet med en snabbhet som endast kan uppbringas av en mycket svartsjuk ock trånande ungkarl som inom sig känner att slaget en gång för alla är förlorat men som vägrar inse sanningen. Han fann dock ingen på slottet då alla var ute på picknick i skogen, men han hittade tronen. Han slogs av häpnad. Den första tanken som slog honom var ”Vilken underbar syn: Hon vid min sida i denna oerhört praktfulla tron. Vilken oemotståndlig syn! Undrar om den känns lika bekväm som den ser ut att vara?” Ock där satt han som gjuten i järn, när marken skakade ock ett dovt muller hördes i fjärran. Harlad visste vad detta innebar ock tog sig snabbt in till slottet. Iförd den kungliga skruden, för andra gången, gjorde han en mäktig entré i tronrummet. Pashur trodde först att det var någon kufisk ande som gled in i rummet men när Harlad började förklara hur saker ock ting låg till slog Pashur bort denna enfaldiga tanke ock började skrika ock svära ock nedkallade alla möjliga förbannelser över Harlad. Detta hjälpte ju föga så Pashur lugnade efter ett tag ned sig då han insåg att Harlad talade sanning. Pashur kunde ju inte röra på mer än huvudet, vilket var det Harlad sagt så Pashur bad Harlad dra Vishetens Fråga.

Pashur satt tyst med veckad panna ock funderade länge. Harlad beställde in ett stycke helgrillad kamel tillsammans med nybakt lantbröd, nypressat vin ock het grönsakssoppa som han vällustigt satte i sig med mycket surplande ock smackande. Han förklarade för Pashur att han borde kläcka lösningen ock göra honom sällskap då måltiden var utsökt ock den smakade inte alls lika bra när den blivit kall. Pashur gav Harlad en irriterad blick ock en grymtning till svar.
Efter 5 dagar gav Pashur upp andan. Den enes död den andres lycka sa Harlad när han framfört dödsbudet till Zsuzanne som lös upp när hon hört budskapet. Harlad såg för sin inre syn hur en stor tung grå ryggsäck full med bly föll från Zsuzannes axlar. När han skulle gå för att förbereda sin återresa till sin grotta kom Zsuzanne ock hennes far konungen med ett förslag som Harlad inte kunde motstå. Han hade aldrig under sina 275 år haft någon kvinna, då ingen ville bo i en grotta långt från allt vad Homo Sapiens hette. Nu fick han den vackraste som fanns ock blev regent på köpet. Vem kan motstå ett sådant erbjudande?
Vid alla större gästabud i landet satt Harlad på Salomos enorma tron med den sköna Zsuzanne i knät, vilket väckte en viss munterhet hos gästerna men oxå en stor beundran för den prakt ock skönhet de såg ock den vishet de fick del av. Ock så levde de lyckliga i alla Zsuzannes dagar.
När Zsuzanne sprungit bort från sin rynkiga kroppshydda avsade sig Harlad tronen, bildligt, ock gav kronan till Zsuzannes mosters barnbarns barn. Han lastade in tronen än en gång i den heltäckta vagnen, spände för 4 starka muskulösa islandshästar ock drog iväg, troligen till någon avlägsen plats långt borta, under det att hela folket grät av stor sorg för förlusten av det vackraste ock visaste regentparet som någonsin funnits ock någonsin skulle komma att finnas i det landet.

Alla på Glada Geten ställde sig upp, applåderade ock busvisslade när den gamle slutat sin berättelse. Duncan beställde in en maltdryck som framställts i byn ock satt långt in på natten försjunken i nya tankebanor. När puben stängde hyrde han ett rum för natten ock somnade innan han hunnit ta upp täcket i sängen. Han drömde om en tron, ett äventyr men mest om en kvinna som liknade Zsuzanne. När Duncan morgonen därpå vaknade stod solen redan högt på himlen. Puben hade öppnat ock serverade dagens lunch, en modefluga från grannön men betydligt längre söderut än Duncans hemtrakter. Duncan gick till byns konditori ock beställde en stor smörgås med knaprigt rökt lammkött ock en stor kopp kaffe som var en något äldre modefluga, men inte ifrån grannön utan från grannvärldsdelen. En molande huvudvärk var tydligen maltdryckens eftersmak, vilket inte föll Duncan lika väl i smaken som smaken av själva maltdrycken.
 

2 B continued.....
ã Mr Z